Orangutangungarna Peanut og Pickle

Nov 12, 2008

"Det allra viktigaste hos oss är kärlek och omsorg. Och att orangutangungarna får ett gott skratt i minst en halvtimme varje dag." Lone Drøscher driver världens största rehabiliteringscenter för orangutanger i Indonesien. Två av de senaste invånarna i centret heter Peanut och Pickle.

Första gången Lone såg Peanut var den lilla sköra varelsen så ofattbart liten att Lone inte tvekade när hon skulle ge henne ett namn.

Lone kallades till en palmoljeplantage där Peanut låg, helt insmord i blod. Hennes mamma var inte längre där och var förmodligen redan död.

Orangutangen Pickle har ett liknande öde. Lone blev uppringd av en grupp plantagearbetare, åkte ut till plantagen och hittade ungen utan sin mamma.

Hur deras mammor har dött får vi aldrig visshet om. Men jägare anställs för att hålla undan skadedjur från grödorna och är skyldiga till många orangutangers död – ibland är det olyckor, då orangutangerna springer in i snaror, ibland dödas djuren medvetet.

Trygghet och trivsel på reservatet

De två orangutangerna hade inte fått tänder när Lone räddade dem. De var under tre månader gamla. Och för unga för att kunna minnas förlusten av sina mammor idag, då de lever i Nyaru Menteng-reservatet.

De växer upp i en liten grupp och bygger sakta upp sitt självförtroende i trygga omgivningar. Här får de kärlek och omsorg, som deras egna mammor skulle ha gett dem.

När orangutangerna är så unga är deras behov ganska enkla. De klamrar sig fast till sina passare som de hade klamrat sig fast till sina mammor i naturen. Och utforskar nyfiket reservatets leksaker.

Utan sina mammor är ungarna mycket beroende av familjelivet som reservatet ger dem. En trygghet som låter dem utveckla sig till glada och friska orangutanger – som en dag kan återvända till naturen.